Familjen Meijer/Östlund
onsdag 9 juni 2010
tisdag 6 april 2010
TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL
+010.JPG)
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!
När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.
Tips
Eftersom jag surfat runt en hel del ute på nätet har jag hittat en hel del bloggar som man kan ha stor hjälp av när man skriver
Författaren Kim M Kimselius har en superb sida med massor av tips som du hittar här.
Om du är intresserad av att få din bok rescenserad kan du vända dig till de här ställena och hoppas att de blir intresserade.Våga fråga!
http://lettura.se
http://pocketblogg.se
http://bokhora.se
http://blogg.aftonbladet.se/cicci
Hitta användbara stipendier på stipendier.se
Skandinavisk Stipendieinformation startade sin verksamhet 1993 och har sedan dess hjälpt personer och organisationer i Skandinavien och tysktalande länder att hitta stipendier att söka pengar från.
På sajten skriv en bok hittar du massor av smarta tips när det gäller skrivande.
Författaren Kim M Kimselius har en superb sida med massor av tips som du hittar här.
Om du är intresserad av att få din bok rescenserad kan du vända dig till de här ställena och hoppas att de blir intresserade.Våga fråga!
http://lettura.se
http://pocketblogg.se
http://bokhora.se
http://blogg.aftonbladet.se/cicci
Hitta användbara stipendier på stipendier.se
Skandinavisk Stipendieinformation startade sin verksamhet 1993 och har sedan dess hjälpt personer och organisationer i Skandinavien och tysktalande länder att hitta stipendier att söka pengar från.
På sajten skriv en bok hittar du massor av smarta tips när det gäller skrivande.
Författarbloggar
Jag visar här upp ett antal olika bloggar som kan vara intressanta att ta del av, men naturligvis tar jag emot förslag på andra.
http://ritta.se
http://forfattarbloggar.collected.info
http://annapommer.blogg.se/
http://sannajuhlin.webgain.se
http://sara.kipara.se
http://jennyforsberg.wordpress.com/
http://kristinaohlsson.wordpress.com/
http://annikabengtsson.se/
http://bokbrunetten.blogspot.com/
http://bjornranelid.se/
http://unnidrougge.com/
http://jessicakolterjahn.blogspot.com/
http://novellerochskit.blogg.se/
http://kimselius.se/tips.html
http://malinrocaahlgren.blogspot.com
http://ritta.se
http://forfattarbloggar.collected.info
http://annapommer.blogg.se/
http://sannajuhlin.webgain.se
http://sara.kipara.se
http://jennyforsberg.wordpress.com/
http://kristinaohlsson.wordpress.com/
http://annikabengtsson.se/
http://bokbrunetten.blogspot.com/
http://bjornranelid.se/
http://unnidrougge.com/
http://jessicakolterjahn.blogspot.com/
http://novellerochskit.blogg.se/
http://kimselius.se/tips.html
http://malinrocaahlgren.blogspot.com
Jag-dag, glöd, ny vana
Eftersom vi håller på att röja ur vår källare har inte tiden funnits att läsa eller kommentera texter i påsk, så nu kommer tre teman i ett.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
söndag 28 mars 2010
Dagboksinlägg
24 mars 2010
Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.
Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.
Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.
Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.
När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.
Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.
Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.
Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.
Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.
Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut
Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.
Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.
Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.
Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.
När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.
Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.
Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.
Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.
Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.
Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut
Dagboksinlägg
17 mars 2010
Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.
Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.
Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.
Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.
Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”
Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.
När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.
Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.
När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.
Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.
När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.
Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”
Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.
Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.
Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.
När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.
Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.
Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.
Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.
Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han
Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.
Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.
Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.
Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.
Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”
Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.
När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.
Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.
När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.
Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.
När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.
Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”
Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.
Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.
Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.
När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.
Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.
Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.
Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.
Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)