Noveller

Jag heter Pippi

”Emma klarar inte längre av att sköta varken sig själv eller sin ekonomi. Vem anmäler sig som frivillig?” Tystnaden var total i uterummet och alla tittade på varandra. Ingen av dem ville ha oket att sköta sin släktings ekonomi över sig och hoppades innerligt att någon annan skulle anmäla sig.


Jesper tittade uppfodrande på sin hustru som ju faktiskt var dotterdotter till Emma och den som kände henne bäst. ”Du kan väl göra det? Arbetslös och med all tid i världen till förfogande?” Han rättade till den blågulrandiga slipsen och sträckte på ryggen. ”Någon?”

En diskret hostning hördes från Anna-Klara som nyss fyllt tjugo. ”Jag gör det gärna.” Armringarna runt hennes handled skramlade när hon skakade på armen och det knallröda korvade håret rörde sig som en massa. ”Jag känner inte Emma så bra, men vi kan väl känna oss för och kolla om kemin stämmer. Jag heter Anna-Klara förresten och är Teodors dotter. Vi flyttade tillbaks hit för en månad sedan eftersom pappa inte trivdes så bra i utlandet.” Hon ställde sig upp och tittade sig runt. ”Hur pass dålig är Emma egentligen? Har demensen tagit allt, eller…?” Frågan hängde en lång stund i luften och alla skruvade sig av obehag.



De flesta hade knappt sett Emma på kort, och skickade någon rad på ett vykort då och då. Allihop hade sitt egna liv att leva och inte tid för snurriga gamla kärringar som knappt kunde tala rent. Egentligen var det bara dotterdottern och hennes man som var de enda som visste hur det var ställt. Människorna började med låga röster tala sinsemellan, och såg ut som levande frågetecken.



”Ursäkta…URsäkta…URSÄKTA!" Jesper tystade mumlandet i rummet och höjde rösten för att höras. ”Emma har ibland riktigt bra dagar och kan till och med påta i trädgården, men hon är inte tillförlitlig så pass att hon kan sköta sin ekonomi längre. Hon behöver någon som kan hjälpa henne med räkningar och sådant. En gång i månaden minst.” Jesper tittade på sin fru medan han pratade. ”Vi har diskuterat det här en längre tid hemma, men Eliza säger att ansvaret är för tungt och att hon inte har tid.” Han spottade ut det sista ordet spefullt och såg ut som han ville slå något hårt i huvudet på sin fru. ”Jag…hm…jag menar…Vi älskar Emma och hade hoppats klara oss utan er hjälp, men har nu kommit till slutsatsen att det inte längre fungerar. Mitt företag har gett mig en högre tjänst som innebär mycket resande, och Elisa…” Jesper svepte ut med armen och ryckte på axlarna. ”Ja hon orkar inte.”



Eliza klev fram till sin man och gjorde armkrok med honom medan hon klappade honom på axeln. ”Jesper menar att han precis som ni har fullt upp i livet och inte längre har någon lust att lägga alla helger på Emmas väl och ve. Eller hur älskling?” Hon tittade på honom och log. Rösten innehöll massor av sarkasm och leendet nådde inte till de blå ögonen. Greppet runt hans arm hade hårdnat som om hon höll honom fast och de som tittade på paret tyckte sig se massor av kärlek och funderade på om de hört fel.

Jesper lösgjorde sig brutalt från hennes grepp och tittade in mot huset. ”Jag går in ett tag. Fundera under tiden på om ni har några förslag.” Eliza stod en lång stund med armarna hängande och ansiktet röjde stor sorg. Hon visste så innerligt väl vad som hände innanför dörrarna.



Jesper gick raka vägen till barskåpet, hällde upp en vodka, och svepte den sedan njutningsfullt för att snabbt hälla i en till. Med ett hårt uttryck i ansiktet vände han sedan tillbaka till församlingen som nu pratade med höga röster för att överrösta varandra.

Speciellt två röster hördes. Det var Amelia som var kusinbarn till Emma och där för att utröna om tanten hade några pengar undanstoppade i madrassen som det alltid talats om. Men hon kunde ju inte bara ställa frågan rätt ut så det gällde att göra sig vän med de andra och därifrån klura ut vem som visste mest. I nuläget verkade faktiskt läget dödfött. Jesper och Elisa var de som hade haft mest kontakt, och också dem som var svårast att lura.

Den andra som pratade var Anna-Klara som verkligen ville hjälpa tanten som var en av hennes få kvarvarande nära släktingar som verkade vara vettig. Pengar hade alltid tillhört ett av hennes största intressen och då framförallt andras pengar. Att förvalta dem till att föröka sig var hennes födkrok och flera av dem som mottagit hennes tjänster hade blivit omåttligt rika.

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran

Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Eliza? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?



Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.



Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”



När dörren stängts efter sista släktingen gick Eliza fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.”

Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Eliza mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.

För barnen skull, för barnens skull. Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.



Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Eliza väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.



Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma.

”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara

”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.



Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.



”Skall vi gå in och fira.” Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.

Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”



Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.



Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten

Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”



En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.

Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.



Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen.

”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”



När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.



Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat

Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare.

I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.

Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”

Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.



Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.



Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor.

Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret

”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”



En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.”

Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?” Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”

Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.