Dagboksinlägg

24 mars 2010

Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.

Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.


Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.


Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.


När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.


Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.


Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.


Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.


Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.


Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut

Dagboksinlägg

17 mars 2010

Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.

Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.

Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.

Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.

Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”

Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.

När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.

Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.

När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.

Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.

När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.

Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”

Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.

Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.

Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.

När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.

Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.

Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.

Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.

Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

Min nyskrivna bok som heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL handlar om detta:

Livet tragglade sig fram och jag nådde den härliga åldern 36 år då jag gett upp allt hopp om att få barn och karl, men en dag ändrade sig mitt liv radikalt, nja…nu tog det ju några månader innan jag blev kär och galen, men det blev prat om barn och hus rätt omgående.

Egentligen var killen helt fel enligt min tidigare mall. Han var för lång, för gammal och dessutom tränade han inte på gym.

Sakta men säkert blev jag kär och galen, och gravid…hm…men om igen ville livet annorlunda och det blev missfall, på missfall, på missfall.

Efter tre missfall på två år var jag uppgiven och vi lade barnalstrandet på hyllan.

Istället for vi iväg och luffade i Thailand en månad.

Och där…blev min förstfödde tillverkad i den första bungalowen vi hyrde. Vi brukar skoja om att han skall tatuera in MADE IN THAILAND på ryggen när han blir stor.

Graviditeten var skit…in och ut på sjukhus, om och om igen. Till slut skar de ut honom när jag fått blodstörtning. Kuvösbesök för lilleman, och dimma i flera dagar för mig. Sedan lycka.

Snart var jag gravid igen, men…allt höll på att gå på tok igen. Dottern och jag överlevde med nöd och näppe, och med ett hjärta som inte riktigt ville sluta ihop sig på dottern lämnade jag sjukhuset med mitt andra barn.

Bara några år senare blev jag gravid igen och genomgick samma helvete som första gången igen. Den här gången var det ännu närmare att vi dött, men med gemensamma krafter lyckades läkarna rädda oss, och efter prematurbesök ett tag fick vi slutligen bli en riktig familj.

Ja läs boken och se själva.


Man tror att det är en rätt att få barn, men vägen dit kan vara enormt snårig ibland. Tro mig, jag har varit där.