Baksidestext:
"Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt!"
Med de orden stängde läkaren dörren, och vi gick hand i hand från
mottagningen med orden ringande i öronen.
Jag hade haft början till ett missfall flera år tidigare, med en kille
som väl egentligen var helt FEL. Det var ingen kärlek mellan oss. Då
trodde jag att missfallet bara var en tillfällighet, och egentligen var
det väl bra. Jag behövde inte själv ta beslutet att ta bort det, för
abort är ju faktiskt inte ett preventivmedel.
Barnmorskan berättade att jag hade ett pågående missfall och rekommenderade en så kallad medicinsk abort. Hon visade mig tabletterna och berättade i korthet hur det fungerade.
Det visade sig vara en grym, smärtsam metod som innebar 8 timmar i en säng med smärta och tårar för att sedan föda ut ett dött foster. Killen ifråga smet undan allt ansvar.
Efter tre tidiga missfall på två år var jag och Peter modlösa. Vi
siktade in oss på ett liv utan barn, eller också tänkte vi försöka
adoptera barn.
Alla missfall jag gått igenom hade gjort mig som i vanliga fall var en
gladlynt tjej till en ledsen liten spillra.
Den här boken har jag skrivit till alla kvinnor som liksom mig haft
problem att få barn. Flera struliga graviditeter med föreliggande
moderkaka, tidiga sammandragningar, andnöd och grym foglossning finns i
mina journaler.
Alla gravidtidningar visar att en graviditet är så underbar, härlig och okomplicerad.
Trodde jag ja, hellurade är vi allihop! Jag och mina medsystrar på SÖS
(södersjukhuset) efterlyste en sådan här bok när vi låg inne där för
sjuttiofjärde gången.
Någon som skrivit om missfall utan orsak och om gravidkomplikationer av
alla de slag.
Ett litet, litet hopp i allt det mörka!
Nåväl, jag lovade tjejerna att knåpa ihop en bok, och här är den. Den är
skriven delvis i dagboksform eftersom jag följt mina dagböcker.
Hoppas ni får hjälp och stöd av mina upplevelser.
Förord
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!
När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.
