Som alla andra människor är jag rädd för att en elak fästing skall få för sig att göra mig sjuk, och gick hand i hand med mina två äldsta och tog tredje fästingsprutan. Jag dolde noga min sprutskräck och darrade inuti när kvinnan greppade tag i min arm och tryckte in eländet.
Dagen efter hade jag så ont i armen att jag inte kunde lyfta den, och dagen därpå gungade det rejält i skallen när jag skulle ta mig ur sängen. På darrande ben med spyan i jämnhöjd med stämbanden tog jag mig till soffan där jag däckade och blev liggande hela dagen. I tron att det var ett vanligt blodtrycksfall lade jag fötterna högt och väntade ut det.
När kvällen kom hade det lugnat sig så pass att jag kunde stiga upp, men efter den dagen har ingenting varit sig likt.
Sjösjukan finns ständigt där och illamåendet kommer som ett brev på posten. Vissa dagar är bättre, men jag är aldrig helt bra.
Naturligtvis gick jag till sjukhuset som gjorde en helundersökning med EKG, blodtryck, neurologiska test, hörseltest och blodprov som visade att jag hade för få vita blodplättar. Resultatet blev sjukskrivning i tio dagar, sedan återbesök.
Efter de där dagarna tog jag mig vingligt till vårdcentralen och mötte ytterligare en läkare som slog lite här och där plus ställde en massa frågor. ”Ring upp en sjukgymnast för att be dem att titta om det kan vara nackrelaterat.” sade hon och tillade ”Fästingsprutan kan ju ge yrsel enligt den här sidan.” Hon tittade på sin dator och funderade ett tag. ”Annars får du återkomma.”
Och där kära vänner är jag nu. Läget är oförändrat och min kära vän Google kan för en gång skull inte hjälpa mig trots att jag febrilt surfat efter någon som liksom mig drabbats av något liknande efter att ha tagit fästingsprutan. Har du råkat ut för något liknande?
Familjen Meijer/Östlund
måndag 14 juni 2010
Tema dekaler
Njutningsfullt tryckte Cecilia på den morrande Ferrarins gaspedal och kastade sitt kastanjeröda hår bakåt i en båge. Som tagen ur en reklamfilm tänkte Elon som sittande i sin gamla Renault betraktade skådespelet med öppen mun. Det röda ljuset gick snabbt över till gult och grönt. Cecilia såg en liten grön bil i ögonvrån och lade snabbt i en växel för att sedan släppa iväg sitt monster. Håret flög ideligen in i munnen och hon spottade ut det. Solglasögonen som införskaffats enbart för att matcha den häftiga bilen var inte ett dugg bekväma, och hon satte dem beslutsamt på huvudet.
Det sista Elon såg av bilen var dekalerna som satt på bakrutan. Den här bilen körs av en kvinna och det är ingen ide att du försöker köra om. Den obscena gesten av pekfingret på den andra dekalen gjorde att han skrattade högt.
Det sista Elon såg av bilen var dekalerna som satt på bakrutan. Den här bilen körs av en kvinna och det är ingen ide att du försöker köra om. Den obscena gesten av pekfingret på den andra dekalen gjorde att han skrattade högt.
lördag 12 juni 2010
Ett barns hemlighet
Jenny satt på sin sons säng med böjd rygg och händerna för ansiktet, hulkande stundtals gällt skrikande. ”Varför? Varför?”. Den gamla växasängen var fylld av gosedjur i alla de färger, och över den hängde en mobil med nallar som cyklade på olikfärgade trehjulingar.
När man tittade sig runt i rummet förstod man att här bodde ett litet barn som älskade färger och framförallt bilar. På golvet och runtom i rummet på alla hyllor stod olika sorter.
I sängen låg en övergiven napp som det stod Mattiaz på.
Allt började en stekhet dag i juni när Jenny satt och höll om sin son efter att de tagit ett härligt bubbelbad. Hon smekte hans kind, och rufsade om i hans hår när hon plötsligt såg ett stort blått märke på hans underben. ”Men lilla gubben vad är det här? Har du ramlat på dagis?” Hon drog upp badrocken för att undersöka märket närmare, och såg då att på undersidan av låret fanns ännu ett märke. Nu drog hon av honom rocken helt för att systematiskt gå igenom hans kropp millimeter för millimeter.
Skakande såg hon att ännu fler märken fanns på underarmarna. ”Vad är det här?” sade hon för sig själv med skälvande stämma. Jenny vände pojken mot sig och tittade honom i ögonen. ”Lilla, lilla hjärtat, vem har gjort det här?” Mattiaz tittade ner i golvet och plutade med munnen. ”Det är en hemlis” sade han buttert med gråt i halsen. ”Om jag talar om vem det är kommer du att dö!” Nu började han stortjuta.
Jenny höll om honom medan hon fortsatte att lirka med honom. ”Ingen kommer att döda mig. Säg nu, vem har gjort det här mot dig? Vännen, titta på mig. Du måste berätta.” Han stammade snyftande ”Han, han sade att du skulle dö om jag sade någonting. Jag vill inte att du skall dö mamma! Han var dum mamma! Varför gjorde han så?”
Jenny funderade på att åka ner till polisstationen, men insåg snabbt att då skulle pojken nog låsa sig ännu mer.
Istället klädde hon på honom, och gick in i deras stora kök för att där ta en glass ur frysen som hon räckte till honom med orden.” Varsågod, ät den här medan du funderar på om du skall berätta för mig eller inte. Jag kan hjälpa dig om det är några elaka pojkar som slagit dig. Är det vad som hänt?” Hon gick ner på knä bredvid Mattiaz stol, och tog hans hand.
I huvudet for tankarna runt som i en centrifug, vad i all världen hade hänt? Varför hade inte dagispersonalen märkt bråket? Skulle hon ringa dem nu på en gång?
Plötsligt ringde hennes mobiltelefon och hon ryckte till. På displayen kunde hon se att det var Magnus och mimade” det är pappa” till Mattiaz. ”Ja, hallå!” Hon smekte barnets hand medan hon pratade. I hans blick såg hon att han var rädd, och undrade varför.
Magnus sade att han fått förhinder och att han kunde ta pojken först på fredag, om det var okey för henne. Hon ryckte på axlarna och suckade.”Vad har du för ursäkt idag då? Fattar du inte att han blir ledsen när du bara sviker jämt? Han är faktiskt din son.” Jenny kände adrenalinet strömma till som alltid när hon pratade med Magnus.
Att de varit ett par tills för två år sedan var för henne en gåta. Hur i all världen hade hon stått ut? Efter bilolyckan hade han levt i sin egen lilla värld, och värnade mest av allt om sina klenoder han fått i racingtävlingarna som vunnits för länge sedan.
I dagsläget var han bara en utsliten före detta stjärna, bitter på livet som tagit ifrån honom möjligheten att fortsätta med det han älskade mest. Rullstolen som gav honom chansen att något sånär sköta sig själv var hans stora hatobjekt.
Visst, killen var skitsnygg, men något verkade fattas däruppe. Jenny drog på munnen när hon mindes hur de träffats genom hennes dåvarande väninna Sara.
Väninnan hade varit mycket entusiastisk när hon berättade om Magnus som körde racing och sade att han var en guldkille. Hon hade utan Jennys vetskap fixat en blinddate som han glatt sagt ja till. Jenny hade tvekat i det längsta, blinddates var inte riktigt hennes stil, men eftersom han sagt ja redan tyckte hon att det var elakt att inte komma. Träffen hade varit underbar och han hade agerat som en gentleman från dag ett.
Kär som en klockarkatt flyttade hon efter bara två månaders ivrigt dejtande hem till honom för att strax därefter inse att hon var med barn. Allt var rosenrött.
Det tog cirka tre år innan olyckan hände och han ändrade attityd totalt. Av den hängivne älskande fadern fanns inget kvar. Jenny frågade om han älskade henne och barnet, och fick bara ett buttert ”Gör jag väl” till svar. Magnus struntade i henne mer och mer, och levde sitt liv innanför dörrarna på sitt sovrum dit bara han hade nyckel. En puss i pannan då och då var det som återstod av kärleken. Till slut fick Jenny nog, packade, sade adjö och flyttade.
Lägenheten hon hade hittat i en annons var sliten och gammal, men med hjälp av sin åldrade far fixade hon upp den till tiptop. Jenny trivdes och började landa i sitt liv som ensam mamma. Av Magnus hörde hon ingenting, men genom gemensamma vänner förstod hon att han hade det svårt. (delvis självförvållat tyckte hon). Han vägrade till en början att träffa sin son, och först när hans välbärgade mamma och pappa skällt ut honom och hotat med att göra honom arvlös hörde han av sig.
Jenny satt hemma vid köksbordet med Mattiaz mittemot när samtalet kom.
”Hej, förlåt att jag är en sådan idiot och drummel, men jag blev så arg när du bara stack iväg sådär. Mamma fick mig att inse vad jag håller på att förlora. Hur mår ni? ” Lätt chockad över hans påringning harklade hon sig innan hon svarade honom.
” Hej, ja du har faktiskt betett dig jävligt illa Magnus. Jag kan ta att du gör det mot mig, men inte mot ditt eget kött och blod. Vi var tvungen att komma ifrån dig eftersom du alltid var så arg, det vill säga de få gånger du behagade komma ut till oss. Du satt ju för det mesta inne på ditt rum och lekte med datan. Alla våra vänner undrade vad som hände, men jag kunde ju inte berätta eftersom jag inte själv hade en aning varför betedd dig som du gjorde. Livet tar väl inte slut för att man hamnar i rullstol? Okey, jag kanske inte fattar hur det är, men du har Mattiaz som älskar dig, och (hon tvekade en stund innan hon fortsatte) du har mig, om du nu vill ha oss? Det verkar inte så.”
Jenny var arg och gråtfärdig när hon avslutade harangen. I andra änden satt Magnus alldeles tyst.” Hallå! Är du kvar?” Hon skakade på luren i ren frustration. ”Hallå! Magnus!” Nu kunde hon höra att han snyftade, och väntade lite innan hon fortsatte ”Varför Magnus? Varför?”
Han drog ett djupt andetag och sade sedan” Jag var så förbannat rädd Jenny. Så jäkla rädd att du skulle gå. Jag kände mig som ett missfoster. Har ju alltid varit vältränad, och på ett år rasade hela jag ihop som ett korthus. Allt jag var försvann. Racingen som jag älskade var en omöjlighet, och vänner jag haft försvann när vi inte längre hade gemensamma intressen. Musklerna förtvinade till ingenting. Vad var jag för förebild för min son. All ilska jag kände gick ut över er. Förlåt Jenny. Förlåt att jag varit en sådan idiot till människa. Jag älskar ju er mest av allt.”
Nu rann tårarna på henne och Mattiaz tittade förvånat på henne innan han reste sig upp och gick iväg till sitt rum.
”Vänta Magnus, (hon lade handen på pojkens axel) Mattiaz din pappa vill träffa dig, det skall väl bli kul?” Han svarade inte utan drog sig loss och fortsatte gå…
De började ses igen, men Jenny kände att åtrån för honom försvunnit. Mattiaz var glad i början när han och pappan sågs, men efter några månader försvann han snabbt in på sitt rum då Magnus ringde för att säga god natt. Hon märkte att han blev kyligare mot barnet som inte alls förstod varför pappa alltid var så sammanbiten, och inte alls ville leka som de alltid gjort förut.
Till slut satte hon sig ner med Magnus för att tala om vad hon noterat och frågade varför han behandlade pojken så konstigt. ”Du inbillar dig bara” fräste Magnus och skakade sitt numera skäggprydda huvud. ”Ni kvinnor är så lustiga och skall alltid lägga in mer i saker än som finns, så jävla typiskt käringar. Jag älskar Mattiaz och han mig. Så är det bara. Punkt slut.” Jenny reste sig upp från golvet där den lilla pojken satt och lekte framför rullstolen. ”Du får förlåta mig , men vi flyttar på söndag. Pappa hjälper oss. Det här fungerar inte.” (hon svepte Mattiaz med sig när hon med bestämda steg gick därifrån, och konstigt nog protesterade han inte alls som han brukade).
Vardagen tog snart över, med dagishämtningar och jobb. Hennes underbara chef ställde upp på att hon ibland inte hade möjlighet att jobba sent eftersom dagiset stängde sju.
Visst hjälpte hennes och Magnus föräldrar till med barnpassning då och då, men det blev ett himla trixande för att få ihop tiderna så att alla skulle vara nöjda.
Magnus hade pojken någon gång i månaden, men försökte alltid smita ifrån. Ibland struntade han i att överhuvudtaget komma när han lovat och när hon sedan ringde honom för att få en förklaring ekade telefonen död. På mobilen svarade bara hans automatiska telefonsvarare.
Efter några dagar ringde han surt upp för att fråga henne ”Vad faan är det fråga om? Lämna mig ifred! Jävla telefonterror!”
När Jenny frågade varför han inte kommit fräste han ilsket något om ”trasig bil” eller ”måste jobba”. Mattiaz fick till slut bara något ledset i blicken när hon pratade om pappan, och av den forna gladlynta ungen fanns bara ett uppblossande leende då och då. För det mesta satt han tyst med sitt lego och lekte.
Däremot kunde Magnus då och då dyka upp utan förvarning med sin klarröda specialbyggda bil på dagiset, be dagispersonalen ta ut Mattiaz, krama honom och sedan snabbt fara iväg igen.
Sista tiden hade han dock haft den lille flera helger, och när helgen var över hade en glad liten kille kommit hem till Jenny glatt pladdrande om vad de gjort. Hon hade märkt att Magnus luktade alkohol ibland, men dövade sitt samvete med att han säkert var måttlig eftersom han hade sin son hos sig. Alkohol var inget Magnus någonsin överdoserat, tvärtom var han väldigt försiktig, eller…han hade i alla fall varit det.
Nu när hon tänkte efter var det faktiskt de gånger han luktade alkohol som Mattiaz snabbt sagt hejdå till sin pappa och sedan sprungit in på sitt rum efter att ha gett Jenny en hastig kram. Undrar vad det beror på hade hon tänkt för sig själv de gånger det hänt, men annars inte reflekterat över incidenterna.
Plötsligt slog det henne med full kraft! Herregud, kunde det verkligen vara så illa? Hon reste sig sakta upp, öppnade dörren till Mattiaz rum och fann honom sittande i sin lilla säng kramandes sitt älskade gosedjur ”Trulsen”, den nötta gamla kaninen hon själv haft som barn. Numera lappad och lagad med bara ett öga kvar. På hans kinder såg hon spår av tårar och de små knogarna vitnade av hans krampaktiga grepp runt kaninen. ”Mattiaz älskling.” Hon satte sig ner bredvid honom och lade armarna runt den lilla kroppen ”lilla, lilla hjärtat.” Pojken vände sitt tårvåta ansikte mot sin älskade mamma och såg frågande ut. ”Ja mamma?”
Jenny kramade honom hårt, hårt som om hon ville trycka in honom i tryggheten inuti sig, som när han en gång legat i hennes mage.” Vännen min, vill du prata med mig om vad som hänt? Jag lovar att inte berätta för någon. ”Hon kände hans hand komma krypande och greppa hennes i ett hårt grepp, medan han tveksamt ruskade på huvudet ”Jag vill inte, då dödar han dig” viskade han knappt hörbart. Hon rufsade om hans hår medan hon om igen vände upp hans ansikte mot sig.” Älskling, ingen skall döda mig, det är bara som han säger. Barn säger sådant ibland. Förresten kan ingen komma in, alla dörrar är ju låsta” (Han böjde ner sitt ansikte och mumlade något)” Jag får inte säga någonting sade han, och han har ju nyckel, så han kan visst döda dig!” Tystnaden i rummet var total! ” Vad sade du?” Hennes röst var hes av rörelse. ” Ja, han har ju nyckel, så han kan visst döda dig.”
Den lilla pojken skakade av sig hennes armar och ställde sig upp. Rädd för svaret ställde hon frågan hon nu anade svaret på. ”Älskling, talar du om pappa?” Mattiaz ställde sig med kroppen riktad mot sina älskade bilar, och började pilla på en gammal röd Corvette som han fått en gång av sin farmor.
Om igen mumlade han något ohörbart, och Jenny gick fram till honom för att vända honom mot sig. ”Snälla rara älskade du, pratar du om pappa? Är det han som slagit dig, och har det hänt förut?” (under tiden som hon pratade funderade hon på om hon någonsin sett några konstiga blåmärken, och om hon märkt något konstigt i Magnus sätt mot sin son)
” Pappa dum” (den lilla pojken lade sina armar runt halsen på Jenny, och äntligen verkade allt släppa) ”Pappa dum, jag ville ju bara ha mer saft, men flaskan välte och allt kom på golvet. Så pappa fick det där svarta i ögonen, blev jättearg, och puttade mig i väggen.” Jenny satt tyst med stora klara tårar rinnande nerför kinderna.” Oh herregud vad har han gjort? Har han blivit så arg förut?”(själsligt slog hon om och om på sig själv för att hon varit så blind och inte insett vad som hände mitt för ögonen på henne). Mattiaz skruvade lite på sig innan han svarade ” Jo, jag hällde ut hans sockerskål av misstag en dag, och han blev så arg att han slog mig i huvudet med handen. Det gjorde ont, men jag grät inte. Jag vågade inte, för då kallar han mig lipsill. Mamma, jag vill inte åka till honom mer. Han är dum!”
Den lilla pojken slog ned blicken ” Mamma, måste man åka till sin pappa fast man inte vill? Jag lovar att vara alldeles tyst om jag får stanna hemma hos dig. Du kommer inte ens att märka mig. Jag lovar.” Jenny kramade om Mattiaz hårt, hårt, sedan tog hon ett tag om hans haka och tittade honom djupt in i ögonen. ”Jag lovar älskling, ingen, ingen någonsin skall få slå dig. Pappa mår väldigt dåligt, och hur konstigt det än låter så älskar han dig djupt. Jag tror att vi måste hjälpa honom, eller vad tror du?” Mattiaz nickade och torkade tårarna.
De två gick ut i köket, och hand i hand med sin son plockade Jenny upp luren.
”Polisen? Jag skulle vilja anmäla en barnmisshandel.”
När Jenny flera timmar senare kom hem från polisstationen brast allt hon hållit inom sig hela dagen, och hon gick upp till Mattiaz rum där hon satte sig på hans säng. Han låg tryggt och sov i bilen ovetande om sin mammas tårar. Han hade fått träffa en massa tanter och farbröder hela dagen, och fått svara på en massa frågor om pappa och mamma. Det roligaste hade varit när tanten bad honom att rita en fin teckning. Då hade han ritat en glad pappa som slog en arg pappa. När mormor kommit hade han snabbt krupit upp i hennes knä och gett henne en puss på munnen med orden.” Pappa är sjuk och skall till sjukhuset mormor, men visst får jag träffa honom ändå ?” Mormodern log genom en slöja av tårar. ”Visst älskling, visst får du det” Hon tog sin dotters hand och höll den hårt.
Vad Jenny inte talade om för sin son var att det nog skulle dröja innan han skulle få träffa sin älskade far.
När polisen gripit honom och tagit med honom till stationen hade Jenny konfronterat honom och gråtande frågat ”Varför Magnus, varför? Hur kunde du?” Han satt alldeles tyst, men hade till slut sagt ”Jag var avundsjuk på er relation, han älskar dig Jenny, över allt annat på denna jord, inklusive mig. Inget jag gjorde eller sade kunde ändra det, så tyvärr brast det ibland för mig när han blev stökig eller gjorde något dumt. Jag var avundsjuk på dig. Jämt när vi umgicks pratade han om vad ni gjort, och att han älskade dig. Jag kände mig utanför, och så var det även när vi bodde tillsammans. Du gav allt det du förut givit till mig till Mattiaz. Er kärlek bländade mig. Första slaget mot honom gjorde ont i mig, men var samtidigt skönt i själen. Jag kan inte förklara. När jag hamnade i rullstol kände jag mig stor, fet och ful. Mitt liv var slut. Med er kände jag mig som femte hjulet. Förlåt Jenny, förlåt mig.”
Hon hade stått en lång stund utanför stationen innan hon klev in i bilen, kollade Mattiaz bälte och for hemåt.
Magnus hamnade på psyket och fick äntligen prata om sin stora sorg, och om alla konstiga känslor hans papparoll gett honom. När han ringde och ville prata med sonen räckte Jenny luren till honom och satt sedan och lyssnade på deras prat. Mattiaz älskade sin pappa och förstod inte alls varför pappa aldrig ville ha besök, men väntade tålmodigt. Tills en dag.
Jenny lämnade som vanligt sin son på dagiset, vinkade glatt av honom ovetande om sonens plan. Den lilla femåringen saknade sin pappa vansinnigt och tänkte själv ta sig till sjukhuset för att träffa honom. Han hade smugglat med sig lite pengar ur sin spargris därhemma, och hade tryckt ner en teckning han ritat. Den föreställde en lycklig familj som stod framför ett stort rött hus, leendes hand i hand. En massa hjärtan prydde teckningen runtom. Nu var den noga hopvikt för att inte gå sönder.
När Jenny inte längre såg dagiset kom tårarna. Gud hur skulle hon stå ut. Hon kände sig ensam och liten. Lögnerna hon serverade sin son om pappa Magnus var tunna, och han hade gett henne ett underfundigt leende när hon sista gången pratade om pappans sjukhusvistelse.
Undrar vad den lilla pojken tänkte? Hur mycket förstod han egentligen av alltihop? Hon suckade och vände hela sin uppmärksamhet mot bilkörningen istället.
På dagiset var det full rulle, och alla barn tjoade ikapp.
Mattiaz tittade sig noga omkring innan han snabbt hoppade över det låga stängslet som omgärdade daghemmet.
Eftersom de bodde i staden hade han tagit bussen till utkanten av city där sjukhuset låg. Över entre´n satt en stor skylt ”PSYKHEMMET SOLGATAN” och intill grinden satt ett litet plakat ”Välkommen till vårt sjukhus för psyksjuka. Vår tro är att alla kan räddas, även de som inte vill. Dörrarna är låsta in till rummen eftersom en del av de som vårdas inte kan ta ansvar för sina gärningar. Respektera förbudet att ge vårdtagarna gåvor utan att vi undersökt dem. Vänligen personalen”.
Eftersom Mattiaz bara var fem år så kunde han ju inte se vad där stod, det såg mest ut som en massa streck hit och dit. Han undersökte grinden noga innan han förstod hur man öppnade den genom att haka ur haspen, sedan gläntade han försiktigt på den och smög in. Efter ytterligare några steg hade han nått en stor röd dörr med ett rektangulärt fönster på ena sidan så att han kunde se in i huset.
I sjukhusets foaje´ kunde Mattiaz se en massa människor som gick omkring. Plötsligt såg han en man närma sig ytterdörren i full fart och flyttade sig snabbt åt sidan för att inte upptäckas. Mannen som hade vit rock på sig slängde upp dörren och rusade utför den stenlagda trappan. Mattiaz passade på att slinka in genom dörröppningen och gömde sig bakom en stor blomkruka som stod som dekoration i början på foaje´n. Där satt han sedan tyst och tittade storögt på alla underliga människor som passerade hans gömställe. Många hade vita rockar och gick längs med den långa hallen och klev in genom vita dörrar som de låst upp och sedan låste när de gått in. Han undrade nyfiket var hans pappa kunde vara.
En gång hade han lyssnat på ett samtal mellan mamman och farmodern och hört att pappan bodde i något som kallades blåsippan. Då förstod han inte vad de menade, men nu när han var här var det glasklart. På alla väggar fanns det blommor i alla dess former, och när han smög längs hallen såg han att det var målade blommor över dörrarna. Liten som han var insåg han ändå det uppenbara. Pappa bodde under en blåsippa, så måste det vara.
Två kvinnor kom gåendes med varsin nyckelknippa dinglandes på höften. När de kommit en bit bort i korridoren öppnade de en dörr och klev in. Mattiaz kunde höra dem prata med någon därinne.” Hejsan Marie, hur mår du idag? Vi skall bara ge dig lite medicin, sedan skall du få vara ifred. Såja, duktig flicka. Det var väl inte så farligt. Nu lämnar vi dig igen. Laila låser du dörren är du snäll?”
De två damerna kom ut med en bricka i handen, och gick vidare längs gången. En kvinna satt vid ett skrivbord och skrev i en pärm. Då och då tittade hon på en liten skärm hon hade framför sig.
Mattiaz kröp ihop och gick nedhukad förbi hennes bord. Samtidigt tittade han åt alla håll så att ingen skulle komma. ”Puh, det gick.” Han mumlade för sig själv. Men var skulle han nu gömma sig? Febrilt letade han efter ett gömställe när röster närmade sig från en dörr han passerade. Där! Snabbt kilade han in sig mellan två tjocka gardiner som hängde ända ner till golvet, sedan höll han andan.
Ut från rummet kommer två män med vita rockar. De skrattar lite rått och den äldsta av dem säger ”Den här killen är ju för faan helt rubbad, aldrig att de kommer att bota honom.”
Den yngre mörka killen ruskade på huvudet och viskade ”Skall vi slå vad? Doktor Peron har ju hittat en ny medicin som sägs bota den sämste, och det är ju faktiskt vad Helmer är. Alla stackare som han skadat skulle nog helst vilja att han stannar här för alltid. Hörde du vad han gjorde med barnet?” Männen försvann runt hörnet, och Mattiaz hörde inte fortsättningen.
Plötsligt ser han en ingång där en vacker blåsippa målats ovanför dörren. Han tittar sig runtomkring, men ser ingen, och tassar försiktigt fram för att trycka ner handtaget. Naturligtvis är det låst, men han hör någon röra sig därinne och tittar i nyckelhålet.
En skäggig och hopkrupen gestalt avtecknar sig i ljuset och trots att han inte riktigt är sig lik känner Mattiaz glädjestrålande igen sin pappa, och ropar ”PAPPA!” Innan han insett vad han gjort och sänker rösten till en viskning.
” Mattiaz, är det verkligen du?” Magnus försöker se ut genom nyckelhålet, men har i sitt drogade tillstånd lite svårt att se, och rullstolen hindrar honom från att komma tillräckligt nära. ”Lilla, lilla älskade du, har du mamma med dig?”
Pojken tittar sig runt i korridoren för att noga kolla att ingen kommer innan han fortsätter prata. ”Pappa jag är ensam. Mamma är hemma. Jag älskar dig pappa. Varför kommer du aldrig hem? Jag saknar dig, och mamma bara gråter på nätterna.”
Det är dags för medicin och genom korridoren kommer Eva och Beata gående för att hjälpas åt med patienten Sjöberg på blåsippan. De vet att han är stark och skulle nog helst haft en av de manliga sköterskorna med sig, men eftersom alla är upptagna måste de själva ge honom hans dagliga dos. De har med sig en lugnande spruta i fickan om läget skulle bli akut.
”Vet du varför Sjöberg sitter här” Eva slängde med sitt röda hår så att Beata fick en länk i sitt ansikte. ”Ja, han slog väl sin lille son?” Beata drog bort länken som fastnat över ansiktet och böjde sig fram för att rätta till sin ena socka som hasat ner. ”Hur kan man göra en sådan sak? Hans fru visste ingenting. Trots att han sitter i rullstol är han farlig. Vi får ta det väldigt försiktigt och hoppas att han inte gjort på sig.”
De hade kommit fram till dörren och Eva öppnade försiktigt dörren och de klev in, men lämnade en liten springa öppen. Genom springan kunde Mattiaz smita in och gömma sig i en smal garderob som stod i rummet.
Det luktade sjukhus och stickande av urin i rummet. I en rullstol såg han att pappan satt med huvudet nedsänkt.
När kvinnorna under tystnad gett honom tabletterna och sprutan han skulle ha gick de med snabba steg ut. Lättade över att Magnus varit så lugn och sansad.
Vad de var omedvetna om var att han sett när Mattiaz smet in och bara väntade på att få vara ensam med honom. När han hörde att de låste dörren vinkade han fram pojken med sitt ena finger. ” Pst, kom vännen. Gud vad jag längtat efter dig!”
När pojken kommit fram till rullstolen böjde sig Magnus över pojken och drog in honom i sin famn. Han drog in pojkens doft genom näsborrarna och kände en välbekant doft av Jenny blandat med svett och sol.
”Pappa, varför kommer du inte hem?”
Den lille drog sig ur omfamningen och vände blicken mot den skäggiga lätt gråhåriga mannen i rullstolen. Han hade svårt att förstå att det verkligen var hans pappa för den här mannen hade en dimmig blick som stundom blixtrade till i svart.
Magnus rättade till sina osynliga pressveck på de vita sjukhusbyxorna och harklade sig innan han började prata. ”Älskling, eftersom du berättade vår hemlis för mamma låste de in mig trots att jag inte gjort något fel. Smärtan du fick försvann, ellerhur?”
Mattiaz tog några steg bort från pappan och såg ledsen ut. ”Nåväl, på grund av ditt svammel sitter jag här för alltid, och vi kan inte ses. Din mamma har vägrat ta med dig hit trots att jag bett henne flera gånger. Det är väl inte snällt? Du vill väl träffa mig?”
Magnus sträckte sin ena hand mot sonen för att om igen dra honom intill sig, men sonen drog sig undan. ”Mattiaz, kom hit! Vad säger mamma om mig? Lyssnar du på hennes lögner?” Med dröjande steg närmade sig pojken rullstolen och blixtsnabbt grep Magnus tag i honom och tryckte ner honom i sitt knä.” Sitt still här så vi kan prata. Du skall komma när jag säger till!”. Han höjde rösten några oktaver för att sedan snabbt sänka den.
Den lille satt tyst i knät på sin pappa och väntade på vad som skulle hända. Han hade varit med om det här förut, många gånger till och med. Han hade ju inte berättat hela sanningen för sin mamma. Att pappa slog honom i magen då och då för att sedan be om förlåtelse och ge honom en leksak. Mattiaz kände att han var kissnödig och såg att det fanns en toalett i rummet, men vågade inte be om lov. Inte ännu.
”Hur i all världen hittade du hit? Är det någon som vet var du är?” frågorna haglade över honom, och han försökte att svara så gott han kunde. ”Mamma visade mig en gång var du bodde, och jag smet från dagis för att jag ville träffa dig. Jag saknar ju dig.”
Långt in i Magnus något dimmiga hjärna kände han kärlek till det lilla livet han hade i sitt knä, men något mörkt pockade på.
På daghemmet hade personalen larmat om att Mattiaz var försvunnen, och de hade ringt Jenny och polisen som snabbt var på plats. Ganska snart insåg de att hans ryggsäck var borta och förstod att han gett sig av därifrån, men vart?
Nu stod de på daghemmets gård och tittade i alla riktningar för att försöka klura ut hur en femåring tänker. Eftersom Magnus satt bakom lås i säkert förvar tänkte ingen på att söka honom där
.
Ett foto på en glad Mattiaz visades i tv-rutan och Jenny bad vädjande allmänheten att ringa om de såg honom. En busschaufför ringde och sade att han sett en liten pojke med ryggsäck på väg mot utkanten av city. Han hade funderat på varför en så liten parvel åkte ensam, men tyvärr inte agerat vilket han ångrade djupt nu.
Efter mycket funderande for en patrull till psyksjukhuset för att prata med personalen, och bad dem hålla utkik efter Mattiaz. När de inte hittade någonting misstänkt for de därifrån.
Inne på rummet satt sonen och pappan och höll om varandra. Båda grät av sinnesrörelse.
Plötsligt sade den lilla pojken” Pappa, kan man älska flera stycken lika mycket?” Magnus tittade på Mattiaz och log svagt ”Jo, det kan man nog. Vad menar du?”
Pojken vred sig lite grand i knät innan han fortsatte. ”jag älskar ju mamma mest av allt, men jag älskar dig också, men jag vet inte om jag älskar dig lika mycket.”
Magnus knöt sin ena knoge så den vitnade när han hörde sonens ord. Omärkligt för det lilla barnet närmade hans båda händer pojkens nacke, och innan pojken hann förstå vad som hände hade pappan greppat runt hans hals med sina kraftiga nävar och sakta ändat hans liv. I Mattiaz döda ansikte såg man ett stort frågetecken.
In i det sista hade han kämpat för att komma loss, och hade gett Magnus några fula revor i ansiktet.
När allt var över satt mannen hopsjunken i sin rullstol och grät så att han skakade. När Magnus lugnat sig tryckte han på den röda larmknappen han hade bredvid sin säng, och när personalen gjorde den hemska upptäckten larmade de polisen som i sin tur ringde Jenny.
Avundsjukans fula ansikte hade än en gång visat sig i Mattiaz liv, men den här gången fanns ingen återvändo.
När man tittade sig runt i rummet förstod man att här bodde ett litet barn som älskade färger och framförallt bilar. På golvet och runtom i rummet på alla hyllor stod olika sorter.
I sängen låg en övergiven napp som det stod Mattiaz på.
Allt började en stekhet dag i juni när Jenny satt och höll om sin son efter att de tagit ett härligt bubbelbad. Hon smekte hans kind, och rufsade om i hans hår när hon plötsligt såg ett stort blått märke på hans underben. ”Men lilla gubben vad är det här? Har du ramlat på dagis?” Hon drog upp badrocken för att undersöka märket närmare, och såg då att på undersidan av låret fanns ännu ett märke. Nu drog hon av honom rocken helt för att systematiskt gå igenom hans kropp millimeter för millimeter.
Skakande såg hon att ännu fler märken fanns på underarmarna. ”Vad är det här?” sade hon för sig själv med skälvande stämma. Jenny vände pojken mot sig och tittade honom i ögonen. ”Lilla, lilla hjärtat, vem har gjort det här?” Mattiaz tittade ner i golvet och plutade med munnen. ”Det är en hemlis” sade han buttert med gråt i halsen. ”Om jag talar om vem det är kommer du att dö!” Nu började han stortjuta.
Jenny höll om honom medan hon fortsatte att lirka med honom. ”Ingen kommer att döda mig. Säg nu, vem har gjort det här mot dig? Vännen, titta på mig. Du måste berätta.” Han stammade snyftande ”Han, han sade att du skulle dö om jag sade någonting. Jag vill inte att du skall dö mamma! Han var dum mamma! Varför gjorde han så?”
Jenny funderade på att åka ner till polisstationen, men insåg snabbt att då skulle pojken nog låsa sig ännu mer.
Istället klädde hon på honom, och gick in i deras stora kök för att där ta en glass ur frysen som hon räckte till honom med orden.” Varsågod, ät den här medan du funderar på om du skall berätta för mig eller inte. Jag kan hjälpa dig om det är några elaka pojkar som slagit dig. Är det vad som hänt?” Hon gick ner på knä bredvid Mattiaz stol, och tog hans hand.
I huvudet for tankarna runt som i en centrifug, vad i all världen hade hänt? Varför hade inte dagispersonalen märkt bråket? Skulle hon ringa dem nu på en gång?
Plötsligt ringde hennes mobiltelefon och hon ryckte till. På displayen kunde hon se att det var Magnus och mimade” det är pappa” till Mattiaz. ”Ja, hallå!” Hon smekte barnets hand medan hon pratade. I hans blick såg hon att han var rädd, och undrade varför.
Magnus sade att han fått förhinder och att han kunde ta pojken först på fredag, om det var okey för henne. Hon ryckte på axlarna och suckade.”Vad har du för ursäkt idag då? Fattar du inte att han blir ledsen när du bara sviker jämt? Han är faktiskt din son.” Jenny kände adrenalinet strömma till som alltid när hon pratade med Magnus.
Att de varit ett par tills för två år sedan var för henne en gåta. Hur i all världen hade hon stått ut? Efter bilolyckan hade han levt i sin egen lilla värld, och värnade mest av allt om sina klenoder han fått i racingtävlingarna som vunnits för länge sedan.
I dagsläget var han bara en utsliten före detta stjärna, bitter på livet som tagit ifrån honom möjligheten att fortsätta med det han älskade mest. Rullstolen som gav honom chansen att något sånär sköta sig själv var hans stora hatobjekt.
Visst, killen var skitsnygg, men något verkade fattas däruppe. Jenny drog på munnen när hon mindes hur de träffats genom hennes dåvarande väninna Sara.
Väninnan hade varit mycket entusiastisk när hon berättade om Magnus som körde racing och sade att han var en guldkille. Hon hade utan Jennys vetskap fixat en blinddate som han glatt sagt ja till. Jenny hade tvekat i det längsta, blinddates var inte riktigt hennes stil, men eftersom han sagt ja redan tyckte hon att det var elakt att inte komma. Träffen hade varit underbar och han hade agerat som en gentleman från dag ett.
Kär som en klockarkatt flyttade hon efter bara två månaders ivrigt dejtande hem till honom för att strax därefter inse att hon var med barn. Allt var rosenrött.
Det tog cirka tre år innan olyckan hände och han ändrade attityd totalt. Av den hängivne älskande fadern fanns inget kvar. Jenny frågade om han älskade henne och barnet, och fick bara ett buttert ”Gör jag väl” till svar. Magnus struntade i henne mer och mer, och levde sitt liv innanför dörrarna på sitt sovrum dit bara han hade nyckel. En puss i pannan då och då var det som återstod av kärleken. Till slut fick Jenny nog, packade, sade adjö och flyttade.
Lägenheten hon hade hittat i en annons var sliten och gammal, men med hjälp av sin åldrade far fixade hon upp den till tiptop. Jenny trivdes och började landa i sitt liv som ensam mamma. Av Magnus hörde hon ingenting, men genom gemensamma vänner förstod hon att han hade det svårt. (delvis självförvållat tyckte hon). Han vägrade till en början att träffa sin son, och först när hans välbärgade mamma och pappa skällt ut honom och hotat med att göra honom arvlös hörde han av sig.
Jenny satt hemma vid köksbordet med Mattiaz mittemot när samtalet kom.
”Hej, förlåt att jag är en sådan idiot och drummel, men jag blev så arg när du bara stack iväg sådär. Mamma fick mig att inse vad jag håller på att förlora. Hur mår ni? ” Lätt chockad över hans påringning harklade hon sig innan hon svarade honom.
” Hej, ja du har faktiskt betett dig jävligt illa Magnus. Jag kan ta att du gör det mot mig, men inte mot ditt eget kött och blod. Vi var tvungen att komma ifrån dig eftersom du alltid var så arg, det vill säga de få gånger du behagade komma ut till oss. Du satt ju för det mesta inne på ditt rum och lekte med datan. Alla våra vänner undrade vad som hände, men jag kunde ju inte berätta eftersom jag inte själv hade en aning varför betedd dig som du gjorde. Livet tar väl inte slut för att man hamnar i rullstol? Okey, jag kanske inte fattar hur det är, men du har Mattiaz som älskar dig, och (hon tvekade en stund innan hon fortsatte) du har mig, om du nu vill ha oss? Det verkar inte så.”
Jenny var arg och gråtfärdig när hon avslutade harangen. I andra änden satt Magnus alldeles tyst.” Hallå! Är du kvar?” Hon skakade på luren i ren frustration. ”Hallå! Magnus!” Nu kunde hon höra att han snyftade, och väntade lite innan hon fortsatte ”Varför Magnus? Varför?”
Han drog ett djupt andetag och sade sedan” Jag var så förbannat rädd Jenny. Så jäkla rädd att du skulle gå. Jag kände mig som ett missfoster. Har ju alltid varit vältränad, och på ett år rasade hela jag ihop som ett korthus. Allt jag var försvann. Racingen som jag älskade var en omöjlighet, och vänner jag haft försvann när vi inte längre hade gemensamma intressen. Musklerna förtvinade till ingenting. Vad var jag för förebild för min son. All ilska jag kände gick ut över er. Förlåt Jenny. Förlåt att jag varit en sådan idiot till människa. Jag älskar ju er mest av allt.”
Nu rann tårarna på henne och Mattiaz tittade förvånat på henne innan han reste sig upp och gick iväg till sitt rum.
”Vänta Magnus, (hon lade handen på pojkens axel) Mattiaz din pappa vill träffa dig, det skall väl bli kul?” Han svarade inte utan drog sig loss och fortsatte gå…
De började ses igen, men Jenny kände att åtrån för honom försvunnit. Mattiaz var glad i början när han och pappan sågs, men efter några månader försvann han snabbt in på sitt rum då Magnus ringde för att säga god natt. Hon märkte att han blev kyligare mot barnet som inte alls förstod varför pappa alltid var så sammanbiten, och inte alls ville leka som de alltid gjort förut.
Till slut satte hon sig ner med Magnus för att tala om vad hon noterat och frågade varför han behandlade pojken så konstigt. ”Du inbillar dig bara” fräste Magnus och skakade sitt numera skäggprydda huvud. ”Ni kvinnor är så lustiga och skall alltid lägga in mer i saker än som finns, så jävla typiskt käringar. Jag älskar Mattiaz och han mig. Så är det bara. Punkt slut.” Jenny reste sig upp från golvet där den lilla pojken satt och lekte framför rullstolen. ”Du får förlåta mig , men vi flyttar på söndag. Pappa hjälper oss. Det här fungerar inte.” (hon svepte Mattiaz med sig när hon med bestämda steg gick därifrån, och konstigt nog protesterade han inte alls som han brukade).
Vardagen tog snart över, med dagishämtningar och jobb. Hennes underbara chef ställde upp på att hon ibland inte hade möjlighet att jobba sent eftersom dagiset stängde sju.
Visst hjälpte hennes och Magnus föräldrar till med barnpassning då och då, men det blev ett himla trixande för att få ihop tiderna så att alla skulle vara nöjda.
Magnus hade pojken någon gång i månaden, men försökte alltid smita ifrån. Ibland struntade han i att överhuvudtaget komma när han lovat och när hon sedan ringde honom för att få en förklaring ekade telefonen död. På mobilen svarade bara hans automatiska telefonsvarare.
Efter några dagar ringde han surt upp för att fråga henne ”Vad faan är det fråga om? Lämna mig ifred! Jävla telefonterror!”
När Jenny frågade varför han inte kommit fräste han ilsket något om ”trasig bil” eller ”måste jobba”. Mattiaz fick till slut bara något ledset i blicken när hon pratade om pappan, och av den forna gladlynta ungen fanns bara ett uppblossande leende då och då. För det mesta satt han tyst med sitt lego och lekte.
Däremot kunde Magnus då och då dyka upp utan förvarning med sin klarröda specialbyggda bil på dagiset, be dagispersonalen ta ut Mattiaz, krama honom och sedan snabbt fara iväg igen.
Sista tiden hade han dock haft den lille flera helger, och när helgen var över hade en glad liten kille kommit hem till Jenny glatt pladdrande om vad de gjort. Hon hade märkt att Magnus luktade alkohol ibland, men dövade sitt samvete med att han säkert var måttlig eftersom han hade sin son hos sig. Alkohol var inget Magnus någonsin överdoserat, tvärtom var han väldigt försiktig, eller…han hade i alla fall varit det.
Nu när hon tänkte efter var det faktiskt de gånger han luktade alkohol som Mattiaz snabbt sagt hejdå till sin pappa och sedan sprungit in på sitt rum efter att ha gett Jenny en hastig kram. Undrar vad det beror på hade hon tänkt för sig själv de gånger det hänt, men annars inte reflekterat över incidenterna.
Plötsligt slog det henne med full kraft! Herregud, kunde det verkligen vara så illa? Hon reste sig sakta upp, öppnade dörren till Mattiaz rum och fann honom sittande i sin lilla säng kramandes sitt älskade gosedjur ”Trulsen”, den nötta gamla kaninen hon själv haft som barn. Numera lappad och lagad med bara ett öga kvar. På hans kinder såg hon spår av tårar och de små knogarna vitnade av hans krampaktiga grepp runt kaninen. ”Mattiaz älskling.” Hon satte sig ner bredvid honom och lade armarna runt den lilla kroppen ”lilla, lilla hjärtat.” Pojken vände sitt tårvåta ansikte mot sin älskade mamma och såg frågande ut. ”Ja mamma?”
Jenny kramade honom hårt, hårt som om hon ville trycka in honom i tryggheten inuti sig, som när han en gång legat i hennes mage.” Vännen min, vill du prata med mig om vad som hänt? Jag lovar att inte berätta för någon. ”Hon kände hans hand komma krypande och greppa hennes i ett hårt grepp, medan han tveksamt ruskade på huvudet ”Jag vill inte, då dödar han dig” viskade han knappt hörbart. Hon rufsade om hans hår medan hon om igen vände upp hans ansikte mot sig.” Älskling, ingen skall döda mig, det är bara som han säger. Barn säger sådant ibland. Förresten kan ingen komma in, alla dörrar är ju låsta” (Han böjde ner sitt ansikte och mumlade något)” Jag får inte säga någonting sade han, och han har ju nyckel, så han kan visst döda dig!” Tystnaden i rummet var total! ” Vad sade du?” Hennes röst var hes av rörelse. ” Ja, han har ju nyckel, så han kan visst döda dig.”
Den lilla pojken skakade av sig hennes armar och ställde sig upp. Rädd för svaret ställde hon frågan hon nu anade svaret på. ”Älskling, talar du om pappa?” Mattiaz ställde sig med kroppen riktad mot sina älskade bilar, och började pilla på en gammal röd Corvette som han fått en gång av sin farmor.
Om igen mumlade han något ohörbart, och Jenny gick fram till honom för att vända honom mot sig. ”Snälla rara älskade du, pratar du om pappa? Är det han som slagit dig, och har det hänt förut?” (under tiden som hon pratade funderade hon på om hon någonsin sett några konstiga blåmärken, och om hon märkt något konstigt i Magnus sätt mot sin son)
” Pappa dum” (den lilla pojken lade sina armar runt halsen på Jenny, och äntligen verkade allt släppa) ”Pappa dum, jag ville ju bara ha mer saft, men flaskan välte och allt kom på golvet. Så pappa fick det där svarta i ögonen, blev jättearg, och puttade mig i väggen.” Jenny satt tyst med stora klara tårar rinnande nerför kinderna.” Oh herregud vad har han gjort? Har han blivit så arg förut?”(själsligt slog hon om och om på sig själv för att hon varit så blind och inte insett vad som hände mitt för ögonen på henne). Mattiaz skruvade lite på sig innan han svarade ” Jo, jag hällde ut hans sockerskål av misstag en dag, och han blev så arg att han slog mig i huvudet med handen. Det gjorde ont, men jag grät inte. Jag vågade inte, för då kallar han mig lipsill. Mamma, jag vill inte åka till honom mer. Han är dum!”
Den lilla pojken slog ned blicken ” Mamma, måste man åka till sin pappa fast man inte vill? Jag lovar att vara alldeles tyst om jag får stanna hemma hos dig. Du kommer inte ens att märka mig. Jag lovar.” Jenny kramade om Mattiaz hårt, hårt, sedan tog hon ett tag om hans haka och tittade honom djupt in i ögonen. ”Jag lovar älskling, ingen, ingen någonsin skall få slå dig. Pappa mår väldigt dåligt, och hur konstigt det än låter så älskar han dig djupt. Jag tror att vi måste hjälpa honom, eller vad tror du?” Mattiaz nickade och torkade tårarna.
De två gick ut i köket, och hand i hand med sin son plockade Jenny upp luren.
”Polisen? Jag skulle vilja anmäla en barnmisshandel.”
När Jenny flera timmar senare kom hem från polisstationen brast allt hon hållit inom sig hela dagen, och hon gick upp till Mattiaz rum där hon satte sig på hans säng. Han låg tryggt och sov i bilen ovetande om sin mammas tårar. Han hade fått träffa en massa tanter och farbröder hela dagen, och fått svara på en massa frågor om pappa och mamma. Det roligaste hade varit när tanten bad honom att rita en fin teckning. Då hade han ritat en glad pappa som slog en arg pappa. När mormor kommit hade han snabbt krupit upp i hennes knä och gett henne en puss på munnen med orden.” Pappa är sjuk och skall till sjukhuset mormor, men visst får jag träffa honom ändå ?” Mormodern log genom en slöja av tårar. ”Visst älskling, visst får du det” Hon tog sin dotters hand och höll den hårt.
Vad Jenny inte talade om för sin son var att det nog skulle dröja innan han skulle få träffa sin älskade far.
När polisen gripit honom och tagit med honom till stationen hade Jenny konfronterat honom och gråtande frågat ”Varför Magnus, varför? Hur kunde du?” Han satt alldeles tyst, men hade till slut sagt ”Jag var avundsjuk på er relation, han älskar dig Jenny, över allt annat på denna jord, inklusive mig. Inget jag gjorde eller sade kunde ändra det, så tyvärr brast det ibland för mig när han blev stökig eller gjorde något dumt. Jag var avundsjuk på dig. Jämt när vi umgicks pratade han om vad ni gjort, och att han älskade dig. Jag kände mig utanför, och så var det även när vi bodde tillsammans. Du gav allt det du förut givit till mig till Mattiaz. Er kärlek bländade mig. Första slaget mot honom gjorde ont i mig, men var samtidigt skönt i själen. Jag kan inte förklara. När jag hamnade i rullstol kände jag mig stor, fet och ful. Mitt liv var slut. Med er kände jag mig som femte hjulet. Förlåt Jenny, förlåt mig.”
Hon hade stått en lång stund utanför stationen innan hon klev in i bilen, kollade Mattiaz bälte och for hemåt.
Magnus hamnade på psyket och fick äntligen prata om sin stora sorg, och om alla konstiga känslor hans papparoll gett honom. När han ringde och ville prata med sonen räckte Jenny luren till honom och satt sedan och lyssnade på deras prat. Mattiaz älskade sin pappa och förstod inte alls varför pappa aldrig ville ha besök, men väntade tålmodigt. Tills en dag.
Jenny lämnade som vanligt sin son på dagiset, vinkade glatt av honom ovetande om sonens plan. Den lilla femåringen saknade sin pappa vansinnigt och tänkte själv ta sig till sjukhuset för att träffa honom. Han hade smugglat med sig lite pengar ur sin spargris därhemma, och hade tryckt ner en teckning han ritat. Den föreställde en lycklig familj som stod framför ett stort rött hus, leendes hand i hand. En massa hjärtan prydde teckningen runtom. Nu var den noga hopvikt för att inte gå sönder.
När Jenny inte längre såg dagiset kom tårarna. Gud hur skulle hon stå ut. Hon kände sig ensam och liten. Lögnerna hon serverade sin son om pappa Magnus var tunna, och han hade gett henne ett underfundigt leende när hon sista gången pratade om pappans sjukhusvistelse.
Undrar vad den lilla pojken tänkte? Hur mycket förstod han egentligen av alltihop? Hon suckade och vände hela sin uppmärksamhet mot bilkörningen istället.
På dagiset var det full rulle, och alla barn tjoade ikapp.
Mattiaz tittade sig noga omkring innan han snabbt hoppade över det låga stängslet som omgärdade daghemmet.
Eftersom de bodde i staden hade han tagit bussen till utkanten av city där sjukhuset låg. Över entre´n satt en stor skylt ”PSYKHEMMET SOLGATAN” och intill grinden satt ett litet plakat ”Välkommen till vårt sjukhus för psyksjuka. Vår tro är att alla kan räddas, även de som inte vill. Dörrarna är låsta in till rummen eftersom en del av de som vårdas inte kan ta ansvar för sina gärningar. Respektera förbudet att ge vårdtagarna gåvor utan att vi undersökt dem. Vänligen personalen”.
Eftersom Mattiaz bara var fem år så kunde han ju inte se vad där stod, det såg mest ut som en massa streck hit och dit. Han undersökte grinden noga innan han förstod hur man öppnade den genom att haka ur haspen, sedan gläntade han försiktigt på den och smög in. Efter ytterligare några steg hade han nått en stor röd dörr med ett rektangulärt fönster på ena sidan så att han kunde se in i huset.
I sjukhusets foaje´ kunde Mattiaz se en massa människor som gick omkring. Plötsligt såg han en man närma sig ytterdörren i full fart och flyttade sig snabbt åt sidan för att inte upptäckas. Mannen som hade vit rock på sig slängde upp dörren och rusade utför den stenlagda trappan. Mattiaz passade på att slinka in genom dörröppningen och gömde sig bakom en stor blomkruka som stod som dekoration i början på foaje´n. Där satt han sedan tyst och tittade storögt på alla underliga människor som passerade hans gömställe. Många hade vita rockar och gick längs med den långa hallen och klev in genom vita dörrar som de låst upp och sedan låste när de gått in. Han undrade nyfiket var hans pappa kunde vara.
En gång hade han lyssnat på ett samtal mellan mamman och farmodern och hört att pappan bodde i något som kallades blåsippan. Då förstod han inte vad de menade, men nu när han var här var det glasklart. På alla väggar fanns det blommor i alla dess former, och när han smög längs hallen såg han att det var målade blommor över dörrarna. Liten som han var insåg han ändå det uppenbara. Pappa bodde under en blåsippa, så måste det vara.
Två kvinnor kom gåendes med varsin nyckelknippa dinglandes på höften. När de kommit en bit bort i korridoren öppnade de en dörr och klev in. Mattiaz kunde höra dem prata med någon därinne.” Hejsan Marie, hur mår du idag? Vi skall bara ge dig lite medicin, sedan skall du få vara ifred. Såja, duktig flicka. Det var väl inte så farligt. Nu lämnar vi dig igen. Laila låser du dörren är du snäll?”
De två damerna kom ut med en bricka i handen, och gick vidare längs gången. En kvinna satt vid ett skrivbord och skrev i en pärm. Då och då tittade hon på en liten skärm hon hade framför sig.
Mattiaz kröp ihop och gick nedhukad förbi hennes bord. Samtidigt tittade han åt alla håll så att ingen skulle komma. ”Puh, det gick.” Han mumlade för sig själv. Men var skulle han nu gömma sig? Febrilt letade han efter ett gömställe när röster närmade sig från en dörr han passerade. Där! Snabbt kilade han in sig mellan två tjocka gardiner som hängde ända ner till golvet, sedan höll han andan.
Ut från rummet kommer två män med vita rockar. De skrattar lite rått och den äldsta av dem säger ”Den här killen är ju för faan helt rubbad, aldrig att de kommer att bota honom.”
Den yngre mörka killen ruskade på huvudet och viskade ”Skall vi slå vad? Doktor Peron har ju hittat en ny medicin som sägs bota den sämste, och det är ju faktiskt vad Helmer är. Alla stackare som han skadat skulle nog helst vilja att han stannar här för alltid. Hörde du vad han gjorde med barnet?” Männen försvann runt hörnet, och Mattiaz hörde inte fortsättningen.
Plötsligt ser han en ingång där en vacker blåsippa målats ovanför dörren. Han tittar sig runtomkring, men ser ingen, och tassar försiktigt fram för att trycka ner handtaget. Naturligtvis är det låst, men han hör någon röra sig därinne och tittar i nyckelhålet.
En skäggig och hopkrupen gestalt avtecknar sig i ljuset och trots att han inte riktigt är sig lik känner Mattiaz glädjestrålande igen sin pappa, och ropar ”PAPPA!” Innan han insett vad han gjort och sänker rösten till en viskning.
” Mattiaz, är det verkligen du?” Magnus försöker se ut genom nyckelhålet, men har i sitt drogade tillstånd lite svårt att se, och rullstolen hindrar honom från att komma tillräckligt nära. ”Lilla, lilla älskade du, har du mamma med dig?”
Pojken tittar sig runt i korridoren för att noga kolla att ingen kommer innan han fortsätter prata. ”Pappa jag är ensam. Mamma är hemma. Jag älskar dig pappa. Varför kommer du aldrig hem? Jag saknar dig, och mamma bara gråter på nätterna.”
Det är dags för medicin och genom korridoren kommer Eva och Beata gående för att hjälpas åt med patienten Sjöberg på blåsippan. De vet att han är stark och skulle nog helst haft en av de manliga sköterskorna med sig, men eftersom alla är upptagna måste de själva ge honom hans dagliga dos. De har med sig en lugnande spruta i fickan om läget skulle bli akut.
”Vet du varför Sjöberg sitter här” Eva slängde med sitt röda hår så att Beata fick en länk i sitt ansikte. ”Ja, han slog väl sin lille son?” Beata drog bort länken som fastnat över ansiktet och böjde sig fram för att rätta till sin ena socka som hasat ner. ”Hur kan man göra en sådan sak? Hans fru visste ingenting. Trots att han sitter i rullstol är han farlig. Vi får ta det väldigt försiktigt och hoppas att han inte gjort på sig.”
De hade kommit fram till dörren och Eva öppnade försiktigt dörren och de klev in, men lämnade en liten springa öppen. Genom springan kunde Mattiaz smita in och gömma sig i en smal garderob som stod i rummet.
Det luktade sjukhus och stickande av urin i rummet. I en rullstol såg han att pappan satt med huvudet nedsänkt.
När kvinnorna under tystnad gett honom tabletterna och sprutan han skulle ha gick de med snabba steg ut. Lättade över att Magnus varit så lugn och sansad.
Vad de var omedvetna om var att han sett när Mattiaz smet in och bara väntade på att få vara ensam med honom. När han hörde att de låste dörren vinkade han fram pojken med sitt ena finger. ” Pst, kom vännen. Gud vad jag längtat efter dig!”
När pojken kommit fram till rullstolen böjde sig Magnus över pojken och drog in honom i sin famn. Han drog in pojkens doft genom näsborrarna och kände en välbekant doft av Jenny blandat med svett och sol.
”Pappa, varför kommer du inte hem?”
Den lille drog sig ur omfamningen och vände blicken mot den skäggiga lätt gråhåriga mannen i rullstolen. Han hade svårt att förstå att det verkligen var hans pappa för den här mannen hade en dimmig blick som stundom blixtrade till i svart.
Magnus rättade till sina osynliga pressveck på de vita sjukhusbyxorna och harklade sig innan han började prata. ”Älskling, eftersom du berättade vår hemlis för mamma låste de in mig trots att jag inte gjort något fel. Smärtan du fick försvann, ellerhur?”
Mattiaz tog några steg bort från pappan och såg ledsen ut. ”Nåväl, på grund av ditt svammel sitter jag här för alltid, och vi kan inte ses. Din mamma har vägrat ta med dig hit trots att jag bett henne flera gånger. Det är väl inte snällt? Du vill väl träffa mig?”
Magnus sträckte sin ena hand mot sonen för att om igen dra honom intill sig, men sonen drog sig undan. ”Mattiaz, kom hit! Vad säger mamma om mig? Lyssnar du på hennes lögner?” Med dröjande steg närmade sig pojken rullstolen och blixtsnabbt grep Magnus tag i honom och tryckte ner honom i sitt knä.” Sitt still här så vi kan prata. Du skall komma när jag säger till!”. Han höjde rösten några oktaver för att sedan snabbt sänka den.
Den lille satt tyst i knät på sin pappa och väntade på vad som skulle hända. Han hade varit med om det här förut, många gånger till och med. Han hade ju inte berättat hela sanningen för sin mamma. Att pappa slog honom i magen då och då för att sedan be om förlåtelse och ge honom en leksak. Mattiaz kände att han var kissnödig och såg att det fanns en toalett i rummet, men vågade inte be om lov. Inte ännu.
”Hur i all världen hittade du hit? Är det någon som vet var du är?” frågorna haglade över honom, och han försökte att svara så gott han kunde. ”Mamma visade mig en gång var du bodde, och jag smet från dagis för att jag ville träffa dig. Jag saknar ju dig.”
Långt in i Magnus något dimmiga hjärna kände han kärlek till det lilla livet han hade i sitt knä, men något mörkt pockade på.
På daghemmet hade personalen larmat om att Mattiaz var försvunnen, och de hade ringt Jenny och polisen som snabbt var på plats. Ganska snart insåg de att hans ryggsäck var borta och förstod att han gett sig av därifrån, men vart?
Nu stod de på daghemmets gård och tittade i alla riktningar för att försöka klura ut hur en femåring tänker. Eftersom Magnus satt bakom lås i säkert förvar tänkte ingen på att söka honom där
.
Ett foto på en glad Mattiaz visades i tv-rutan och Jenny bad vädjande allmänheten att ringa om de såg honom. En busschaufför ringde och sade att han sett en liten pojke med ryggsäck på väg mot utkanten av city. Han hade funderat på varför en så liten parvel åkte ensam, men tyvärr inte agerat vilket han ångrade djupt nu.
Efter mycket funderande for en patrull till psyksjukhuset för att prata med personalen, och bad dem hålla utkik efter Mattiaz. När de inte hittade någonting misstänkt for de därifrån.
Inne på rummet satt sonen och pappan och höll om varandra. Båda grät av sinnesrörelse.
Plötsligt sade den lilla pojken” Pappa, kan man älska flera stycken lika mycket?” Magnus tittade på Mattiaz och log svagt ”Jo, det kan man nog. Vad menar du?”
Pojken vred sig lite grand i knät innan han fortsatte. ”jag älskar ju mamma mest av allt, men jag älskar dig också, men jag vet inte om jag älskar dig lika mycket.”
Magnus knöt sin ena knoge så den vitnade när han hörde sonens ord. Omärkligt för det lilla barnet närmade hans båda händer pojkens nacke, och innan pojken hann förstå vad som hände hade pappan greppat runt hans hals med sina kraftiga nävar och sakta ändat hans liv. I Mattiaz döda ansikte såg man ett stort frågetecken.
In i det sista hade han kämpat för att komma loss, och hade gett Magnus några fula revor i ansiktet.
När allt var över satt mannen hopsjunken i sin rullstol och grät så att han skakade. När Magnus lugnat sig tryckte han på den röda larmknappen han hade bredvid sin säng, och när personalen gjorde den hemska upptäckten larmade de polisen som i sin tur ringde Jenny.
Avundsjukans fula ansikte hade än en gång visat sig i Mattiaz liv, men den här gången fanns ingen återvändo.
fredag 11 juni 2010
TEMA om fisk ock avsluta
”Nu får ni ha ett underbart sommarlov, så ses vi till hösten igen.” Rickard Månsson tittade över sin klass och dröjde några sekunder extra vid Maria och Lotta som var fullt sysselsatta med att spela på mobilen. ”Hörni tjejer, sista dagen kan jag väl få er uppmärksamhet i alla fall? Ja, jag vet att jag kanske varit tuffa mot er, men det är för er egen skull.” Lotta tittade upp och mötte hans blick. De svartmålade ögonens ögonfransar hade ett tjockt lager av mascara, och munnen var illande röd. Hon smällde nonchalant med tuggummit och drog ut det med pekfingret. ”Ville ru nåt eller?” Maria tittade också upp och Rickard slogs av hur otroligt lik varandra de två väninnorna var. Han var osäker på vem som varit den ledande rebellen, men mindes att de ändrat stil ungefär samtidigt.
Samtalen med föräldrarna hade tyvärr inte lett till någonting, och psykologen hade omärkligt skakat på huvudet när han förmått dem att gå dit med flickorna. Samtalet hade till slut handlat uteslutande om Rickard och han hade gått därifrån med kalla kårar längs ryggraden. Rickard märkte att de gaddat sig samman och sade saker som inte var sanna.
Med en djup suck såg han ryggen på den sista eleven försvinna ut genom dörren, och samlade ihop sina papper. Det skulle bli underbart att ha ett långt sommarlov. Ja nu var han ju inte helledig. Vissa dagar var vikta åt studier inför nästkommande termin.
Parkeringen utanför huset var nästan tom, och Rickard gick uppför trapporna istället för att ta hissen. Han kanske skulle försöka bli av med ölmagen i sommar? Springa varje morgon?
Försjunken i tankar satte Rickard nyckeln i låset och vred om. När dörren gick upp möttes han av en vidrig doft, och innanför den låg en stor hög av strömmingar som hasat ned från brevinkastet. Häpen stod han en lång stund och bara glodde på förödelsen, tills han kippade efter andan av den starka doften. Illamående tog han ett steg över fisken och hämtade skurhinken. ”Vem i all världen tycker så illa om mig?” Rickard pratade högt för sig själv medan han svabbade golvet flera gånger.
Plötsligt såg han något vitt skymta fram under hallmattan och drog fram det. Brevet var försett med urklippta påklistrade bokstäver, och slarvigt hopklistrat. Rickard hämtade en kniv i köket och sprättade upp det med en kvick snärt på handleden. HA EN BRA SOMMAR! Stod det med hopklippta bokstäver i ojämn rad. Inget mer. Han satte sig ned på en stol och lade händerna för ansiktet. Skulle han polisanmäla det? Eller? Ignorera händelsen?
Till slut beslöt han sig för att ignorera det och se händelsen som ett pojkstreck…eller? Det kanske var tjejerna?
Samtalen med föräldrarna hade tyvärr inte lett till någonting, och psykologen hade omärkligt skakat på huvudet när han förmått dem att gå dit med flickorna. Samtalet hade till slut handlat uteslutande om Rickard och han hade gått därifrån med kalla kårar längs ryggraden. Rickard märkte att de gaddat sig samman och sade saker som inte var sanna.
Med en djup suck såg han ryggen på den sista eleven försvinna ut genom dörren, och samlade ihop sina papper. Det skulle bli underbart att ha ett långt sommarlov. Ja nu var han ju inte helledig. Vissa dagar var vikta åt studier inför nästkommande termin.
Parkeringen utanför huset var nästan tom, och Rickard gick uppför trapporna istället för att ta hissen. Han kanske skulle försöka bli av med ölmagen i sommar? Springa varje morgon?
Försjunken i tankar satte Rickard nyckeln i låset och vred om. När dörren gick upp möttes han av en vidrig doft, och innanför den låg en stor hög av strömmingar som hasat ned från brevinkastet. Häpen stod han en lång stund och bara glodde på förödelsen, tills han kippade efter andan av den starka doften. Illamående tog han ett steg över fisken och hämtade skurhinken. ”Vem i all världen tycker så illa om mig?” Rickard pratade högt för sig själv medan han svabbade golvet flera gånger.
Plötsligt såg han något vitt skymta fram under hallmattan och drog fram det. Brevet var försett med urklippta påklistrade bokstäver, och slarvigt hopklistrat. Rickard hämtade en kniv i köket och sprättade upp det med en kvick snärt på handleden. HA EN BRA SOMMAR! Stod det med hopklippta bokstäver i ojämn rad. Inget mer. Han satte sig ned på en stol och lade händerna för ansiktet. Skulle han polisanmäla det? Eller? Ignorera händelsen?
Till slut beslöt han sig för att ignorera det och se händelsen som ett pojkstreck…eller? Det kanske var tjejerna?
onsdag 9 juni 2010
tisdag 6 april 2010
TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL
+010.JPG)
All sorg och förtvivlan som jag kände skrevs inte alltid ner. Jag försökte hela tiden gå vidare, men förbannade min dumma kropp som bara svek mig, gång på gång.
I min väska fanns alltid extra tjocka bindor, och starka smärtstillande tabletter, ifall att…
Varje toalettbesök innebar en koll efter blod i trosan, och vissa dagar bestod hela min värld bara av kvinnor med stora magar och barnvagnar. Jag såg dem överallt!
När jag slutligen blev gravid var vi tvungna att alltid hålla oss hemmavid.
Att åka till släkten i Hälsingland var omöjligt eftersom det var långt från sjukhus, och de hade brist på ambulanser.
Min stackars pojkvän blev tvingad till att vara hemma så mycket han kunde, och fick högst sällan sticka iväg ut på krogen med polarna eftersom det när som helst kunde braka loss. Varenda graviditet innebar ett riskmoment som jag som tur var inte visste om.
Ingen hade informerat mig om att man som 36-åring kunde få det svårare att överhuvudtaget bli gravid, och sedan när man äntligen lyckats, kunde det om man hade otur bli en svår graviditet.
Tips
Eftersom jag surfat runt en hel del ute på nätet har jag hittat en hel del bloggar som man kan ha stor hjälp av när man skriver
Författaren Kim M Kimselius har en superb sida med massor av tips som du hittar här.
Om du är intresserad av att få din bok rescenserad kan du vända dig till de här ställena och hoppas att de blir intresserade.Våga fråga!
http://lettura.se
http://pocketblogg.se
http://bokhora.se
http://blogg.aftonbladet.se/cicci
Hitta användbara stipendier på stipendier.se
Skandinavisk Stipendieinformation startade sin verksamhet 1993 och har sedan dess hjälpt personer och organisationer i Skandinavien och tysktalande länder att hitta stipendier att söka pengar från.
På sajten skriv en bok hittar du massor av smarta tips när det gäller skrivande.
Författaren Kim M Kimselius har en superb sida med massor av tips som du hittar här.
Om du är intresserad av att få din bok rescenserad kan du vända dig till de här ställena och hoppas att de blir intresserade.Våga fråga!
http://lettura.se
http://pocketblogg.se
http://bokhora.se
http://blogg.aftonbladet.se/cicci
Hitta användbara stipendier på stipendier.se
Skandinavisk Stipendieinformation startade sin verksamhet 1993 och har sedan dess hjälpt personer och organisationer i Skandinavien och tysktalande länder att hitta stipendier att söka pengar från.
På sajten skriv en bok hittar du massor av smarta tips när det gäller skrivande.
Författarbloggar
Jag visar här upp ett antal olika bloggar som kan vara intressanta att ta del av, men naturligvis tar jag emot förslag på andra.
http://ritta.se
http://forfattarbloggar.collected.info
http://annapommer.blogg.se/
http://sannajuhlin.webgain.se
http://sara.kipara.se
http://jennyforsberg.wordpress.com/
http://kristinaohlsson.wordpress.com/
http://annikabengtsson.se/
http://bokbrunetten.blogspot.com/
http://bjornranelid.se/
http://unnidrougge.com/
http://jessicakolterjahn.blogspot.com/
http://novellerochskit.blogg.se/
http://kimselius.se/tips.html
http://malinrocaahlgren.blogspot.com
http://ritta.se
http://forfattarbloggar.collected.info
http://annapommer.blogg.se/
http://sannajuhlin.webgain.se
http://sara.kipara.se
http://jennyforsberg.wordpress.com/
http://kristinaohlsson.wordpress.com/
http://annikabengtsson.se/
http://bokbrunetten.blogspot.com/
http://bjornranelid.se/
http://unnidrougge.com/
http://jessicakolterjahn.blogspot.com/
http://novellerochskit.blogg.se/
http://kimselius.se/tips.html
http://malinrocaahlgren.blogspot.com
Jag-dag, glöd, ny vana
Eftersom vi håller på att röja ur vår källare har inte tiden funnits att läsa eller kommentera texter i påsk, så nu kommer tre teman i ett.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
Håll till godo!
Benny tryckte in en prilla snus under läppen och hämtade ytterligare en ölflaska i kylen. Den vita t-shirten han bar var fläckig av flott från stekpannan sedan han gjort i ordning dagens frukost som bestod av hamburgare med pommesfrites. Texten på tröjan hade delvis försvunnit, men man kunde fortfarande urskilja några bokstäver här och där. ÖL B GGD DENNA VACK KROPP! Stod det.
Han klappade behagfullt på magens rundning som mest liknade en kvinna gravid i tredje, eller till och med femte månaden. En rap etablerade sig från magen och förde med sig en sur smak av galla. Huvudet värkte och solen som strålade utanför stängdes effektivt ute med hjälp av en svart rullgardin som drogs ned. ”Jävla sol!” mumlade Benny och gick fram till den väl nedsuttna fåtöljen som nog passat mer på en soptipp än i ett hus. En ensam spiral hade letat sig ut från tyget och stod darrande rätt upp i skyn. Armstöden var rejält slitna och den förut randiga manchestern var slät som en barnrumpa.
Plötsligt ringde dörrklockan och Benny klev irriterat upp för att kontrollera vem det var.
På yttertrappan stod en kvinna klädd i ett par korta shorts och en t-shirt. Hon hade håret uppsatt till en käck hästsvans och ett stort leende som nådde upp till de mörkbruna ögonen som mötte hans trötta blick. Kvinnan räckte fram sin hand. ”Hejsan Benny! Är du klar?” Han tittade frågande på hennes uppenbarelse. ”Klar? Vad menar du, och framförallt vem faan är du?” Benny kliade sig i sidan och sneglade bakåt mot fåtöljen. ”Här sitter jag i lugn och ro framför teven, och så dyker du upp som gubben i lådan. Vad vill du?” ”Vi träffades på puben igår, och gick vidare till Samsons där vi dansade hela natten. Vi skulle börja springa nere i parken några gånger i veckan. De har ett underbart spår där som går runt sjöarna. Anna heter jag förresten.” Hon log mot honom och han såg att en smilgrop bildades en bit upp på ena kinden. ”Allvarligt talat har jag inte några minnen av gårdagen, men jag vaknade med en grym värk i rumpan och benen. Nu förstår jag varför. Men springa vet jag inte om jag har någon lust med. Huvudet känns som om jag har en inhyrd kopparslagare där och ögonen är helt grusiga.” Anna undrade för sig själv om hon skulle strunta i mannen framför sig och sticka iväg själv istället. Hela hennes kropp ropade efter att få löpa i full fart. Den nya vanan hon skaffat sig för några veckor sedan hade satt fart på endorfinerna i hennes kropp, och nu längtade hon ut. Sedan skilsmässan från Daniel hade hon utvecklats från en grå mus till en fladdrande rastlös fjäril som väckte mäns begär. Den inre glöden syntes i Annas ögon och gjorde så att ansiktet fick mer liv.
”Okey, vänta en stund så skall jag leta upp kläder och skor.” Benny lämnade dörren på glänt och hon kikade nyfiket in för att mötas av en obeskrivlig stank av bakfylla, snus och sopor. I hallen hade han ställt tidningskasse på tidningskasse som skulle till återlämningen, och på golvet låg en massa skor i en enda röra. ”Jag har inte hunnit.” Benny nickade mot kassarna och skrattade till. ”Äh, jag har inte orkat heter det. Tråkiga saker skjuter jag alltid på, och att sortera avfall är urtråkigt alltså skiter jag i det. Nog om det, nu drar vi.”
Efter några meter lutade Benny sig flåsande mot ett elskåp. ”Puh! Hjärtat travar inte längre, det galopperar. Vilken dålig kondition jag har, det är ju pinsamt!” Han torkade svetten ur pannan och drog av sig mot shortsen. På t-shirten hade våta fläckar bildats under armarna och på ryggen. En stank av sprit ångade runt honom. Anna som stod och hoppade för att hålla värmen skrattade och tog hans hand. Av någon underlig anledning gillade hon den här killen. ”Kom igen Benny! Det är första kilometern som är jobbig, sedan går det bättre. Vi kan gå snabbt istället för att springa om du vill?”
Han tittade på kvinnan vid sin sida och skrattade. ”Och jag som skulle ha en härlig jag-tycker-så-synd-om-mig-dag. Du tar ju livet av mig!” Den gnistande solen blänkte i sjön som de följde och i vattenbrynet simmade små andungar på jakt efter mat.
söndag 28 mars 2010
Dagboksinlägg
24 mars 2010
Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.
Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.
Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.
Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.
När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.
Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.
Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.
Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.
Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.
Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut
Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.
Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.
Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.
Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.
När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.
Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.
Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.
Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.
Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.
Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut
Dagboksinlägg
17 mars 2010
Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.
Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.
Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.
Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.
Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”
Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.
När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.
Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.
När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.
Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.
När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.
Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”
Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.
Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.
Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.
När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.
Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.
Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.
Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.
Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han
Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.
Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.
Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.
Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.
Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”
Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.
När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.
Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.
När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.
Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.
När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.
Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”
Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.
Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.
Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.
När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.
Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.
Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.
Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.
Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han
TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL
Min nyskrivna bok som heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL handlar om detta:
Livet tragglade sig fram och jag nådde den härliga åldern 36 år då jag gett upp allt hopp om att få barn och karl, men en dag ändrade sig mitt liv radikalt, nja…nu tog det ju några månader innan jag blev kär och galen, men det blev prat om barn och hus rätt omgående.
Egentligen var killen helt fel enligt min tidigare mall. Han var för lång, för gammal och dessutom tränade han inte på gym.
Sakta men säkert blev jag kär och galen, och gravid…hm…men om igen ville livet annorlunda och det blev missfall, på missfall, på missfall.
Efter tre missfall på två år var jag uppgiven och vi lade barnalstrandet på hyllan.
Istället for vi iväg och luffade i Thailand en månad.
Och där…blev min förstfödde tillverkad i den första bungalowen vi hyrde. Vi brukar skoja om att han skall tatuera in MADE IN THAILAND på ryggen när han blir stor.
Graviditeten var skit…in och ut på sjukhus, om och om igen. Till slut skar de ut honom när jag fått blodstörtning. Kuvösbesök för lilleman, och dimma i flera dagar för mig. Sedan lycka.
Snart var jag gravid igen, men…allt höll på att gå på tok igen. Dottern och jag överlevde med nöd och näppe, och med ett hjärta som inte riktigt ville sluta ihop sig på dottern lämnade jag sjukhuset med mitt andra barn.
Bara några år senare blev jag gravid igen och genomgick samma helvete som första gången igen. Den här gången var det ännu närmare att vi dött, men med gemensamma krafter lyckades läkarna rädda oss, och efter prematurbesök ett tag fick vi slutligen bli en riktig familj.
Ja läs boken och se själva.
Man tror att det är en rätt att få barn, men vägen dit kan vara enormt snårig ibland. Tro mig, jag har varit där.
Livet tragglade sig fram och jag nådde den härliga åldern 36 år då jag gett upp allt hopp om att få barn och karl, men en dag ändrade sig mitt liv radikalt, nja…nu tog det ju några månader innan jag blev kär och galen, men det blev prat om barn och hus rätt omgående.
Egentligen var killen helt fel enligt min tidigare mall. Han var för lång, för gammal och dessutom tränade han inte på gym.
Sakta men säkert blev jag kär och galen, och gravid…hm…men om igen ville livet annorlunda och det blev missfall, på missfall, på missfall.
Efter tre missfall på två år var jag uppgiven och vi lade barnalstrandet på hyllan.
Istället for vi iväg och luffade i Thailand en månad.
Och där…blev min förstfödde tillverkad i den första bungalowen vi hyrde. Vi brukar skoja om att han skall tatuera in MADE IN THAILAND på ryggen när han blir stor.
Graviditeten var skit…in och ut på sjukhus, om och om igen. Till slut skar de ut honom när jag fått blodstörtning. Kuvösbesök för lilleman, och dimma i flera dagar för mig. Sedan lycka.
Snart var jag gravid igen, men…allt höll på att gå på tok igen. Dottern och jag överlevde med nöd och näppe, och med ett hjärta som inte riktigt ville sluta ihop sig på dottern lämnade jag sjukhuset med mitt andra barn.
Bara några år senare blev jag gravid igen och genomgick samma helvete som första gången igen. Den här gången var det ännu närmare att vi dött, men med gemensamma krafter lyckades läkarna rädda oss, och efter prematurbesök ett tag fick vi slutligen bli en riktig familj.
Ja läs boken och se själva.
Man tror att det är en rätt att få barn, men vägen dit kan vara enormt snårig ibland. Tro mig, jag har varit där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)