Dagboksinlägg

17 mars 2010

Klockan hade hoppat iväg till 6.30 när jag slog upp mina blå. Bredvid mig ligger minstingen och snusar sött. Den evinnerliga hostan har släppt sitt grepp om både mig och lilleman, så jag känner mig ganska utsövd. Snoret rinner förvisso som syndafloden, men hellre det än hosta som riskerar att skicka ut lungorna för påseende.

Jag stiger upp och väcker min lilla sängkamrat som nog hellre dragit täcket över huvudet och sovit vidare.

Hundarna vaknar också till och jag släpper lös Chicco som glatt studsar in i köket.

Lilla Zabines glada röst saknas vid matbordet eftersom hon åkt till sin älskade farmor för att ha en heldag med henne. Zabine och pappa Peter hade lämnat huset vid fem och det dröjde inte lång stund innan mobilen darrade till och visade hans nummer. ”Zabine var jättetrött, men det gick bra. Nu har jag precis lämnat henne hos morsan. Hur har ni det?” Jag skrattade till och såg min dotters trötta min framför mig. Hon är vår lilla tröttmössa det lilla gullet, och vill inte alltför gärna stiga upp på morgonen när de andra studsar upp.

Klockan halvåtta var det dags för det vanliga trasslet med påklädning. Lilleman kränger på sig ytterkläderna med viss hjälp, men vill helst av allt klara sig själv. Det gigantiska problemet är storebror…hm…Vad gör man med en mycket ovillig unge som absolut vägrar att sätta på sig ytterkläderna. ”Jag längtar till sooooommmmmaaarrrrreeennnnn!” skriker han högt när jag med milt våld blandat med lock och pock trär på honom kläderna. ”Jag vill inte till skolan!” Lägger han till och kastar sig ned på golvet. ”Jag hatar skolan!”

Till slut sitter vi i bilen och jag sätter på vår isigloo för att sedan kliva ut och skrapa isen från rutorna. Till och med de små backspeglarna är täckta av snö, och jag drar försiktigt med isskrapan över dem.

När sonen klivit ur bilen på skolgården fem minuter senare är hans leende stort och brett och av morgonens ilska syns ingenting. ”Jag älskar dig mamma.” säger han och lägger sina smala armar runt min hals. Razmus formar sina läppar till en puss och jag ger honom en slängkyss och säger att jag älskar honom. Snoret rinner ur min näsa och jag letar i fickan efter en näsduk.

Jag hejar på en förälder som också står och snörvlar och vi ler mot varandra och slänger några ord genom den iskalla luften.

När jag och Hampuz kommer hem igen slår jag på datorn, skriver skrivpuff och kollar mejl.

Klockan rinner snabbt iväg, och klockan ett stod jag på skolgården igen. Solen lyser starkt och barnen sitter på trappen med sin fritidslärare. ”Jag vill inte gå hem!” säger Razmus med eftertryck, men vänder ansiktet mot grinden och går till bilen. ”Hejdå!” Ropar han högt innan bildörren dras upp och han hoppar in. Jag släntrar iväg efter honom och vänder mitt vinterbleka ansikte mot solen.

När vi kommer hem ställer jag mig vid diskbänken och tar tag i kastruller och tallrikar som tillsammans med en massa bestick täcker hela bänken. Jag försöker skapa lite reda i röran och häller sjungande upp kokhett vatten i ena diskhon. En vass kniv som mannen i huset aningslöst lagt bland besticken lägger jag upp på sidan av bänken.

Plötsligt börjar Razmus gråta och jag rusar in i deras rum. Han sitter i växa sängen och tar sig åt nacken. Ögonen blir snabbt röda och stora tårar glider nedför kinderna. ”Lilla hjärtat! Vad är det för fel?” Mammahjärtat börjar bulta av rädsla och tankar glider hit och dit i hjärnan. Razmus lägger sig ned på kudden och berättar mellan hulkningarna att han ramlat med nacken före på en snödriva. Eller idag kan man väl kalla dem isdrivor. De har noll mjukhet och 100% hårdhet. Jag söker med varsamma fingrar över stället han pekat ut, men hittar inget. Gråten tilltar och han blir nästan hysterisk. ”Hjälp mig mamma!” skriker Razmus och håller sig runt nacken. ”Det gör så jävla ont!”

Det blir till att åka till akuten, och cirka trettio skrikande, svärande minuter senare stannar jag utanför akuten. Under körtiden funderade jag flera gånger på att ringa ambulans, men besinnade mig och trampade lite extra på gaspedalen istället.

Jag rusar in i lokalen, sliter till mig en kölapp och ser att jag har två nummer innan mig. Kikar ut genom den gigantiska glasrutan för att kolla bilen, men ser bara ett litet ljust huvud som rör sig snabbt. När det är min tur talar jag snabbt om vad som hänt, och efter lite snack beslutar de sig att inte skicka mig vidare till andra sidan stan och följer med mig ut.

Razmus går in med läkare och sköterskor medan jag och lilla sonen febrilt letar bland parkeringsplatserna innan jag slutligen hittar en ruta, parkerar, sliter ut vagnen, trycker ned en halvsovande bebis och rusar in.

När de öppnar dörren till undersökningsrummet ser jag en halvnaken Razmus som med slutna ögon ligger på en stor bår omgiven av massor av folk. De ber mig tala om hans födelsedata igen, talar om vad de gjort och säger att de inte kan hitta något fel, men att han skulle kollas igen om en stund.

Jag snörvlar så lite som möjligt och hoppas att jag skall slippa prata så mycket. Snoret håller sig någorlunda i schack och hostan håller även den sig på låg nivå. Peter kommer och byter av mig, för de vill att jag skall ta lilleman därifrån pga RS-virusrisken. Jag far lättad hem. Gillar inte sjukhus, men är ändå glad att de finns.

Några timmar senare kommer Razmus hem och lillasyster Zabine har hämtats. Sonen ser hängig ut och skakar av frossa.

Jag klär på honom pyjamas och bäddar ned honom i soffan. Läkarna tror att han fått en chock av fallet, och att det var det som utlöste smärtan.

Nåväl, klockan tio känner jag på Raz panna och konstaterar att han har feber. En mätare visar 39,2 och jag drar av honom filten och ger honom juice. Sedan….somnar han